Med kärleken till Halmstad

Det sägs att Halmstad är en sommarstad. Att värmen och idyllen lämnar plats för bitsk vind och hårdare tider.

   Det sägs att Halmstad somnar in på hösten och sakta vaknar till liv på våren.

Dem som säger så, har fel.

Vad som lätt kan falla i glömska är alla dem som arbetar när de flesta fortfarande sover. Dem som håller rent och städar upp det vi alla andra lämnar efter oss. Dem som sopar rent, blåser bort och samlar in alla löv och lämnar spår i form av ingenting efter sig.

Om du öppnar ögonen finns det ledtrådar över hela staden. Små detaljer som påminner om att du bor i staden med tre hjärtan.
Symbolerna kanske inte alltid är varma i sig, ibland av det kallaste av stål. Men vetskapen och fascinationen över att någon har valt att ta sig tiden för stadens dekoration, får mig att känna mig lite bättre.

Staden går inte i ide. Det är vi som väljer att se ner i marken. Alltför ofta vilar ögonen på tårna istället för på människorna vi möter. Det gör inte ont att lyfta på blicken och se sig omkring. Ändå känns det så.

När man säger att Halmstad är en sommarstad missar man allt det liv som kretsar omkring oss, som vi nödvändigtvis inte alltid ser. Men det är ju klart, då krävs det ju att man lyfter på blicken.

Den här lilla krabaten sällskapade mig en eftermiddag för inte så länge sedan. När flyttfåglarna flyr tar ekorren sig samman och tar hand om vad omgivningen valt att släppa taget om.

Under en av många promenader stannade jag framför huset på bilden nedan. Jag passerar det varje dag, men aldrig har jag sett det som jag gjorde då. Genom kameralinsen kunde jag drömma mig bort och det kändes med ens som om jag var någon annanstans.

Huset knyter an, uppmärksammar dåtiden och vandrar tyst in och fastnar på min lins.

Ett stenkast därifrån finns det fortfarande chans att promenera genom täta lövverk vid en stillsam oas, bortom de asfalterade vägarna. Det gör inte heller speciellt ont.

För det är inte Halmstad som går i ide. Inte heller sommaren som gör staden till någonting bättre. Löven skiftar tillslut färg och dansar ner mot marken men inte flyger vi vår kos. Vi stannar och gör det vi alltid har gjort. Nästan.

Inställningen är en annan. Hur vi väljer att se på vår vardag. Gråa är de sinnen som väljer att åldras med löven. I år ska jag försöka annorlunda. Idag är allt som vanligt.

Vi ses imorgon.

Med solen i ögonen.

Isabelle har siktet inställt på polisyrket.

I gårdagens inlägg fick ni läsa om Evelina och hennes brinnande intresse för djur. Under samma träd på torget satt Evelinas kompis Isabelle och idag är det hennes tur att berätta lite om sig själv.

Isabelle bor också i Gislaved. Hon berättar att tennis är ett av hennes största intressen men det är tidskrävande eftersom träningen ligger två mil från hemmet. Jag frågar om det finns några förebilder eller idoler och hon svarar att hon ser upp till både Roger Federer och Robin Söderling.

Trots att Isabelle går i sjunde klass har hon redan börjat fundera på om inte polis skulle kunna vara någonting för henne. Hon berättar att hennes farfar var polis och att det kanske är lite därför hon själv vill testa på yrket. Målet är att bli kriminalpolis.

En eftermiddag i Norre katts park

”Man har ju sett på film och så”, förklarar Isabelle om sitt val.

Vidare vill Isabelle ut och resa. Men valet är inte självklart. Hon tvekar lite och funderar en stund innan hon svarar. Grekland. Så får det bli.

Det är dags för mig att dra mig tillbaka och jag tackar de båda så mycket. Med solen i ögonen går jag hem igen i syfte att se hur dagens utflykt gav resultat.

Och precis som vanligt, blev det bättre än väntat.

Uppdrag: safari!

"Jag skulle vilja jobba med djur. Rädda dem och forska och så", berättar Evelina om sitt drömyrke.

Jag träffar Evelina på torget. Hon sitter ner i skuggan av ett träd och pratar stillsamt med sin kompis. Ovanför oss seglar mjuka moln sakta förbi, bakom dem en blå himmel. En sådan som nästan sticker en i ögonen när man försöker se ut i rymden. Evelina har lite tid över och berättar gärna lite om sig själv.

Hon går i sjunde klass och bor i Gislaved. När hon inte är i skolan spelar hon bl.a. cello, något som hon har hållit på med i nästan tre år. Jag frågar om det är roligt och hon svarar diplomatiskt ”ibland” med ett leende över läpparna. Evelina fortsätter och förklarar att det givetvis beror på vilka låtar hon får spela.

Det är en salig blandning av genrer hon får praktisera. Evelina berättar att det kan röra sig om allt mellan schlager, ungersk och mexikansk musik.

När cellon får ligga på hyllan sjunger hon solosång på musikskolan. En av de stora idolerna är Beyonce. Evelina avslöjar att hon faktiskt inte har försökt att sjunga hennes låtar än. Men vem vet – kanske övas det i detta nu?

En liten inblick i hur det ser ut under arbetets gång.

Det ska tilläggas att Agnes också är en av många artister som Evelina ser som en förebild.

På frågan om hur drömyrket ser ut svarar Evelina att det bästa vore att få jobba med djur. TV har inspirerat henne och hon vill både forska och rädda djuren. Hjälpa till så gott hon kan helt enkelt.

Hon fortsätter att berätta hur roligt det skulle vara om hon fick chansen att åka till Afrika och jobba. ”Det finns så mycket fina djur”, förklarar hon. Om Evelina fick möjligheten att åka idag skulle destinationen bli Kenya.

Slutligen påpekar hon att om hon någonsin åker, kommer hon definitivt åka på safari.

Läkare Utan Gränser

Jag träffar Rickard nere på torget under fredags-eftermiddagen. Precis som mössan på bilden antyder så verkar det som att kylan är här för att stanna. Bland fruktstånd och annan torghandel har Rickard tillsammans med sina kollegor stationerat sig över helgen. Målet är att rekrytera nya eldsjälar.

Rickard berättar att han precis har kommit hem från ett uppdrag i Nairobi, Kenya. På grund av det turbulenta läget i Somalia, för vilkets folk uppdragets syfte var att hjälpa, var de tvungna att ha Nairobi som utgångspunkt.

Det finns tre yrkesgrupper inom Läkare Utan Gränser: En medicinsk, en logistisk och en administrativ avdelning. Rickard arbetar inom den logistiska. Under uppdraget i Nairobi var han med och hade ansvaret för bl.a. tullpapper, koordinationen gällande medicinsk utrustning, frakternas lyft- och landningstillstånd m.m. Han poängterar också hur viktigt det är att exempelvis bilarna är i bra skick när de ger sig ut, eftersom terrängen många gånger är besvärlig och svårframkomlig.

Tillgängligheten är naturligtvis en nyckelfråga. Fältstationerna är självförsörjande med både vatten och el, och då det många gånger inte finns möjlighet att använda mobiltelefoner, måste kommunikationsutrustningen (såsom kommunikationsradio och satellittelefoner) fungera som de ska. Denna lott faller också på den logistiska delen av Läkare Utan Gränser.

Jag är nyfiken på hur det kom sig att Rickard sökte sig till organisationen och han berättar att det var just en kampanj som fick honom att öppna ögonen för det faktiska humanitära arbetet.

”Jag har alltid haft en humanitär ådra”, förklarar han. Med flera olika yrkeskompetenser bakom sig, som exempelvis egen företagare och detaljhandlare, visade det sig att detta tillsammans med ett intresse för att meka med bilar, formade en bred kompetens. En kompetens som skulle visa sig vara mycket viktig för jobbet inom Läkare Utan Gränser.

Som nämnt innan så är Rickard i nuläget ute med sina kollegor i syfte att rekrytera nya medarbetare. Efter det vill han ut på nya uppdrag och vart han ska är ännu inte bestämt.

”Jag har ingen aning om vart jag hamnar”, berättar han och fortsätter att påpeka att han är redo att åka.

Rickard berättar att arbetet har medfört ett intresse för natur eftersom man hela tiden får uppleva nya miljöer.

Jag tackar för mig och får ta emot ett par broschyrer med information kring verksamheten. Med nästan 7 700 000 patientkonsultationer 2010 och Nobels fredspris i ryggen är det inte längre fråga om betydelsen av Läkare Utan Gränser.

Vill du veta mer är det bara att följa länken. Kanske finns det något att lära.

http://www.lakareutangranser.se/fieldwork/

Fem minuter innan bussen går

Snart lämnar bussarna terminalen. Ett virrvarr av barnvagnar, studenter och chaufförer samsas alla om en plats i denna vardagens storm. En kvav lukt av avgaser ligger som en dunkel slöja över spridda röster. Alla är på väg. De är stressade. Men Henrik väljer att stanna. Vi har fem minuter på oss innan bussen går, men visst fick vi tiden att räcka till.  

Henrik berättar att han brukar umgås med sina vänner och spela fotboll på sin fritid. När han inte sysselsätter sig med det, ägnar han mycket av den resternade tiden till ett annat stort intresse – programmering.

Som student på Högskolan i Halmstads yrkeshögskola läser Henrik mobilprogrammering. Och det är precis som det låter.

”Det handlar om att hitta den bästa idén”, förklarar han och ler. Med dagens konkurrens och samtidigt köpstarka marknad måste man alltid ligga steget före. Drömmen är naturligtvis att komma på ”den där appen”. Henrik fortsätter och påpekar att det bara är att kämpa vidare. Så får man ser vart man hamnar.

Motorn under bussens kalla metallskal ryter bredvid oss. Den har anlänt. Jag ser hur Henrik kastar blickar över axeln när jag frågar honom vad han vill göra i framtiden, och han berättar att det mest åtråvärda är spelprogrammeringsbranschen. Sverige har ett gott rykte inom nämnda bransch och en fot in skulle betyda mycket.

Jag vill inte vara anledningen till varför Henrik missar bussen och tackar så mycket för mig. Snart kommer trafiken och alla fotgängare att ersättas av en stilla vind. Kanske i ett fåtal minuter. Sedan är det dags igen.

Tills dess hinner jag ta ett djupt andetag, smaka på stadsluften och långsamt vandra hemåt. Vi ses snart igen.

Att försöka rita en häst

Lagom till höstens råa kyla vandrar Johans tankar till Karibien och Guadeloupe. Denna franska koloni ligger mitt i Västindiens övärld och det är just där som Johans bror jobbar på ett hotell.

”Jag hade gärna gjort något liknande”, säger Johan och fortsätter berätta om att han, för inte så länge sedan, var på besök. Ett roligt ”att-veta” är att Guadeloupe, på grund av sin historiska bakgrund, idag är med i EU. Johan berättar att han ”varit runt en del” och gärna försöker fortsätta i samma spår.

Om det inte blir Karibien så vill Johan till Australien. Med ett intresse för natur och kultur menar han att Australien är ett perfekt land/en prefekt kontinent att åka till.

Lite skämtsamt påpekar han att ett annat intresse är att dricka mjölk och ”försöka rita hästar under lektionstid”. Vem har sagt att estetik inte är nyttigt?

Jag frågar om det finns någonting han vill tillägga och han funderar en stund innan han säger:

”Laktosfri mjölk är underskattad! Och man borde sänka priset!”

Johan avslöjar tyvärr inte om han har tänkt att gå vidare med den här frågan, och jag får tacka för mig. För den här gången.

Med fantasy och polisyrket som inspiratörer

Med drömmar om att bli polis inom SÄPO berättar Linnea för mig att hon inte tycker om att sitta still, och vill därför absolut inte ”sitta på kontor.”

I bakgrunden av gymnasievalet ligger en rättvisetanke som motiverar och driver Linnea framåt.

Samhällsblocket på gymnasiet är brett berättar hon, så möjligheterna efteråt är stora. Eftersom tiden efter studenten inte är här än, låter resonemanget fullt rimligt. När jag frågar vad som gömmer sig bakom förhoppningarna om att bli polis överraskar hon mig. Det fanns mer. Mycket mer.

Vad som fångade min uppmärksamhet var hennes intresse för fantasy. Favoritförfattaren heter Melissa Marr och när hon själv skriver handlar det till största del om parallella världar. En likt vår och en annan som nyanserar och tillkännager sig själv genom sagofigurer och övernaturliga väsen.

”Om det någon gång skulle finnas möjlighet att ge ut en bok skulle jag absolut försöka göra det”, berättar hon målmedvetet. Idag skriver hon mycket noveller men av egen erfarenhet vet jag att det snart kan bli mycket mer. Linnea skriver mest för att det är roligt och det är det som driver hennes skrivande framåt.

Vid sidan av det oftast stillsamma skrivandet får kreativiteten ett helt nytt ansikte. Linnea berättar att ett annat stort intresse är dans. Det rör sig om street dance, showdance och som ett litet guldkorn i det förflutna, även cheerleading!

Linnea vill försöka ta en liten paus från plugget efter gymnasiet och berättar att hon gärna ger sig ut och reser. Gärna med tåg.

”Kanske försöka jobba lite här och där?” säger hon ler lite försynt. Faktum är att jag har gjort precis det där, så om du får möjlighet? Åk!

Frihetskänslan över att inte veta vad som kommer att hända mer än två dagar fram i tiden övergår snabbt från förskräckelse till njutning, och med samma målmedvetenhet som Linnea har, kan det inte gå annat än bra.

Så gott man bara kan

”Jag valde kommunika-tion och ledarskap för jag hade ingen aning om vad jag ville bli. Nu när jag går där, har jag fort-farande ingen aning!”

Nej, det är inte lätt att veta vad man vill bli eller hur framtiden kommer att se ut. Men för Linn som också studerar på Sturegymnasiet i Halmstad, finns det ändå en plan. Eller en tanke inför framtiden. Det beror ju på hur man ser det.

”Man kan ju kanske åka upp till Norge och tjäna lite pengar. Fast då måste man först förstå sig på norska”, säger Linn.

När Linn inte är i skolan dansar hon salsa på Folkets park. Jag frågar hur det kom sig att hon började med just salsa och hon förklarar att det var hennes mamma som en gång lurade med henne till ett pass. Idag tycker hon det är väldigt roligt och ångrar inte alls att hon följde med den där första gången.

Linn adopterades från Kina när hon var liten och tillsammans med sin lillasyster som också är adopterad från Kina, har de båda varit på återbesök hela fyra gånger. Linn berättar att under den tiden då hon själv togs in på ett barnhem, var det inte ovanligt att man lade barnen man inte kunde ta hand om utanför entrén. Det är därför det många gånger är svårt att spåra sitt släktskap eftersom personalen inte vet vem det var som en gång lämnade barnet till deras omsorg.

Idag lär sig faktiskt Linn mandarin, men på frågan om hon kan föra en vardaglig dialog skakar hon lite lätt på huvudet. ”Nej nej, än så länge kan jag bara säga enstaka ord.”

Linn intresserar sig också i djur och har hjälp ”Kattfoten” (ett ideellt katthem) under flera somrar. Det ska påpekas att Linn är, som hon själv utrycker det, ”tyvärr lite allergisk.” Men vad gör det? Linn berättar att hon försöker så gott hon kan ändå. Och visst är det precis så man ska ta sig an det som är en givet.

Så gott man bara kan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sluta klaga!

Mjuka moln sveper långsamt över en blå himmel i oktober månad. Utanför kyrkan har grönsakshandlarna fullt upp. Jag vrider och vänder mig om, ser mig omkring och spejar efter nya personer som vill dela med sig.

Bloggen har legat uppe i lite mer än en vecka nu. Målet var att gestalta människor kring vår vardag och hur varje person har en egen, unik historia att dela med sig av.
Vad jag inte räknade med, var hur mycket jag personligen skulle vinna. Värmen som sprider sig i mina samtal med andra finns kvar länge efter att jag sagt farväl. Förhoppningsvis sprider den sig vidare, genom mina fingrar över tangent-bordet och ut i inläggen. Dem som du får chansen att läsa.

Turen fann mig även denna dag. I skuggan vid fontänen satt fyra stycken elever från Sturegymnasiet. Jag frågade aldrig vem eller vad de väntade på, men de delade gärna med sig av sig själva. Sin historia.

De kommer presenteras över fyra dagar och idag är det Emmas tur. Hon berättar att hon läser Kommunikation och Ledar-skap och precis som sina vänner, går hon sitt andra år. Målet är att bli något. Eftersom linjen är så bred finns det flera olika möjligheter, när det tredje året väl är avslutat.

Men valet var inte solklart. Innan Emma började på Sturegymnasiet gick hon på ett naturbruksgymnasium. Hon kan inte låta bli att le när hon berättar att hon har traktorkörkort. ”Det var liksom obligatoriskt”, förklarar hon samtidigt som hon inte kan hålla sig för skratt. Om hon kommer att ta traktorn till skolan återstår att se.

När Emma inte är i skolan spenderar hon tid med sin pojkvän, sina vänner och sina två hundar. På frågan om hon sjunger eller liknande kan hon inte hålla tillbaks skrattet igen. Om det kom sig att hon sjöng, var det i duschen eftersom en publik inte kom på fråga.

Temperaturen i luften är inte längre att uppskatta. Mina fingrar blir stela av den råa vinden och precis som många andra har jag dragit på mig en elak hosta.

Avslutningsvis frågar jag Emma om hon har några ledord i livet. ”Sluta klaga! Gör någonting åt det!” Hon berättar att hon ofta stöter på folk som klagar och sedan låter saker och ting vara. Tar man tag i sina spörsmål kommer det kännas mycket bättre. Jag tackar så mycket för hennes tid.

Nästa gång jag går ut kommer jag ta på mig en tjockare halsduk. Kanske vantar. Jag lovar.

 

För svensk/somalisk öppenhet

När jag träffar Yusuf står solen åter högt på himlen, och om man kan blunda för den tilltagande vinden är det en alldeles under-bar dag.

   Luften är frisk och man kan nästan känna doften av havet utanför biblioteket. En perfekt dag för nya möten.

Yusuf kom till Sverige från Somalia för åtta år sedan. Idag är han 24 fyllda och läser Hållbar turismutveckling på Högskolan i Halmstad. En dröm för framtiden är att få arbeta med olika hjälporganisationer.

Yusuf berättar att han vill jobba med människor. ”Målet är att få skapa ett samarbete mellan Östafrika och Sverige. En handelsorganisation… eller ja, vad ska man säga?” skrattar han. Nyfikna blickar söker sig mot vårt håll och svängdörren in till biblioteket tycks aldrig få vila.

”Egentligen handlar det om att öppna upp”, förtydligar Yusuf och jag tror jag börjar förstå och nickar i samtycke.

När han inte är i skolan ägnar han en hel del tid åt ett av sina intressen, nämligen schack. ”Det är intressant”, säger han och fortsätter berätta att han spelar både mot kompisar men också över nätet.

 Avslutningsvis frågar jag honom ifall det finns något han har som motto, eller något som betyder mer än någonting annat. Yusuf berättar att det viktigaste är att alltid göra sitt bästa, att inte ge upp.

”Annars tar jag det som det kommer. Det löser sig oftast av sig självt.”