Möten. Varje dag. Men vilka är vi?
Tanken med den här bloggen är främst att inspirera! Bredda den platå som många ungdomar tar avstamp ifrån idag och visa att det finns så mycket mer än jobb, skola och politik. Att se längre än vad ögonen når.
Eventuella åsikter i inläggen är individernas egna.
Se bloggen som ett forum, som ett språkrör för svensk vardag.
___________________________________________________________________________
Mitt namn är Christian. Jag är 23 år och läser på Högskolan i Halmstad. Målet är lärare men med utbildningens fem år i åtanke, finns det en hel del fritid att sysselsätta.
I somras ploppade det upp en idé. Ursprungligen handlade det om att jag ville sprida min syn på vardagen, frågan var bara hur. Skulle jag ge mig in i bloggvärlden eller börja skriva om mina erfarenheter? Eftersom livet är ett smörgårdsbord beslutade jag mig för de båda. Med facit i hand var det ett bra beslut men för att du som läsare ska förstå vägen hit och varför jag gör det jag gör, väljer jag att börja berättelsen tidigare än så.
Jag växte upp i Onsala, gick i gymnasium en mil därifrån och efter att ha jobbat i ett år ville jag bara iväg. Det fanns ingenting som längre kändes nytt. Allt var helt enkelt för litet.
Så jag åkte med en god vän till Australien. Målet var Sydney och så skulle vi ta det därifrån. Fickpengarna skulle inte räcka så länge, så vi visste att vi skulle behöva jobba. Men vad jobbar man med i Australien?
En hel del skulle det visa sig. Vi plockade frukt, jobbade inom flyttbranschen i Brisbane och hamnade tillslut i Perth där vi fick jobb hos Volkswagen/Subaru. Med pengarna vi förvärvade dök vi bland hajar, gav oss ut i natten i regnskogen, vandrade längs gatorna i Tokyo och Kuala Lumpur och avslutade resan på stränderna i Thailand.
Idag vandrar minnena allt längre bort men känslan lever i allra högsta grad kvar. Hur vackra vyerna än kunde bli är det människorna vi träffade som gjorde det största intrycket. Värmen hos dem som rest över hela världen för att få se någonting nytt, något annat.
Vid hemresan på planet mellan Stockholm och Göteborg möttes jag av Sverige igen. En äldre man i kostym slängde sin rock i ansiktet på mig när han skulle lägga upp sitt bagage ovanför mitt huvud och den till synes aldrig avtagande vintern fick planet att bli tjugo minuter försenat.
Även om mannen som lät mig smaka på hans rock inte får bli en syndabock för elände, ser jag händelsen som en metafor för hur vi ibland behandlar människor vi inte känner eller ser. Det verkar som att solen måste lysa för att vi ska orka le och vara trevliga.
Det är därför Ettannatsverige finns och det är därför jag tycker det är så viktigt att bloggen finns. Jag vill visa på berättelserna i sin omedelbara omgivning, hur en kall vinterrock kan inhysa ett varmt hjärta och framförallt att besluten och förmågan att göra vad du vill, finns hos dig.
