Efter lite sökande över nätet visade det sig att Sverige var i konflikt med Ryssland under den här tiden och dokumentet, som mycket väl kan vara till/för Karl XII, är skrivet bara några få år innan C.Piper (som var kungens rådgivare) togs till fånga och dog i sin fångenskap. Äkta? Återstår att se.

I jakten på nya reportage visade det sig att nästa inspirerande person fanns i min omedelbara närhet. När januarikylan ligger som frost över vår kreativa förmåga har Patrik valt att göra något annat. Istället för att stanna inne och vänta på sommaren väljer han att söka sig ut på våra vägar. Patrik har nämligen valt att springa för livet.

Patrik fyller snart 28, arbetar som arbetsledare i Kungsbacka och är en av dem som valt att ta eget initiativ. Med utgångspunkt i intresset för löpning har Patrik organiserat en insamling till förmån för med-människorna som svälter runt om i världen.

Patrik berättar att han än så länge har planerat in mellan åtta och nio olika evenemang under året. Tanken är att väcka ett intresse och framförallt ett engagemang. Visar det sig att upptåget är en hit funderar han på att söka sig vidare ut i Sverige och delta i större, mer nationella evenemang, såsom Vättern- och Värnen runt. Det är alltså inte bara löpning som är i ropet utan även cykling och om allt går som det ska – simning.

Låt oss backa klockan lite. Det är nämligen så att Patrik har tänkt krydda sin insats ytterligare. För hur ska du känna igen Patrik när han springer eller cyklar om du inte redan känner honom?

Allting börjar för några år sedan när Patrik tillsammans med sin vän Robin tänkte paddla Kungsbacka River. Det är ett årligt lopp som sträcker sig genom kommunens vattendrag och anmälan är fri – vem som helst får alltså delta.

Under förberedelserna insåg de att dem kunde göra någonting roligt av det också. Efter att olika förslag presenterats var det bestämt. Kanoten målades svart och en Batman-logotyp skulle pryda dess sida.

Sedan kom det sig att Patriks bror valt att gifta sig samma dag som evenemanget ägde rum så de var tvungna att ställa in. Tanken om att klä ut sig till Batman levde dock kvar och i år blir den verklighet. Kungsbacka River är åter bokad och Batman får sin Robin. Det betyder dock inte att kostymen får ligga på hyllan.

Patrik kommer alltså under året klä ut sig till Batman under sin insamling. Syftet är givetvis att dra till sig uppmärksamhet och väcka intresset för den goda gärningen. Skulle engagemanget från andra människor visa sig vara stort är målet att slutligen ge sig ut på en svensk klassiker.

 ”Det finns inget önskebelopp för insamlingen”, berättar Patrik när jag frågar om målet för insatsen. Han berättar om att risken med att sätta ett mål för hur mycket pengar insamlingen ska generera istället kan övergå i besvikelse.

”Insamlingen är uppe på 600 kronor idag och det viktigaste är ju att göra någonting. När jag är färdig med årets evenemang kommer insamlingen fortfarande ligga kvar så att jag kan starta den igen nästa år.”

På UNICEF’s hemsida har Patrik sitt eget krypin där man kan följa hur det går med insamlingen. Jag skriver inte detta enbart i ett inspiratoriskt syfte utan också för att uppmana Er att bidra. 50 kronor är ingenting för gemene man men på andra sidan världen kan det betyda allt. Nästan 1000 barn dör i svält varje timma vilket betyder att om du tagit fem minuter på dig att läsa inlägget har redan ungefär 83 barn mist livet.

Med dem orden tackar jag för mig och önskar Patrik lycka till.

Om reportaget inte övertygar rekommenderar jag dig att vända dig till Patrik själv genom att följa länken.

Jag noterade att jag inte alls kände mig ledig idag. Snarare tvärtom. Ett osynligt men mycket påtagligt ramverk sade åt mig att städa, diska, rensa och sortera. Alla små uppdrag som jag annars har svårt att lägga ner hjärta och smärta i måste hinnas med när ledigheten tar vid.

Jag fann mig själv frågande för ett par dagar sedan då gitarren var dagens redskap för skapande. Varje gång det inte gick som jag hade tänkt mig blockerades kreativiteten som om det första som kom ur mig magiskt skulle förvandlas till en färdig produkt. Verkligheten är tydligen inte som på TV, även om jag då och då kan önska en reklampaus.

Det är med den enkla anledningen jag tillåter dig som läsare att ta del av mitt (kanske inte ens) halvfärdiga projekt. Det är första gången jag sätter penseln mot duken så jag ber dig en aning svenskt att ha barmhärtighet i din omedvetna bedömning.

Det handlar inte om att vara bäst. För det är du inte. Men i en till synes känslokall vardag har du möjligheten att erbjuda dig själv någonting annorlunda – något annat.

Så bege dig av nu, skapa och hjälp till att bygga upp ett annat kreativt Sverige!

Vid muren som avgränsar kyrkogården från en bullrande stadsled fann jag det här lite makabra fyndet. Som vanligt när kommunen får ett par tusenlappar över spenderas dem utan någon vidare åtanke – så även i det här fallet.

Det är inte utan en viss skam humorn hittar hem. Bland paragrafryttare och bladvändare verkar vardagslogiken ha ett annat uttryck än den vi är vana vid. Förvaltarna verkar synnerligen uppskatta övertydligheten. Jag menar, visst förstår vi väl att likkistorna inte flygs in med helikopter? Eller varför inte släpps ner i fallskärm? Eller byggs på plats?

Vanligtvis brukar det krävas handikappstillstånd när människor med funktionshinder får förtur eller liknande. Här räcker det att vara handikappad. Ett ganska odefinierat begrepp.

Missförstå mig rätt – jag är handikappad. Mitt synfel fick militären att dra en djup suck under mönstringen och jag fick bidrag från staten som gick till glasögon/linser vilket i sin tur hjälper mig att se denna skylt alldeles utmärkt (även på långt håll, med handen för ena ögat).

Tur för mig. Det verkar vara okej att ta med mig motorcykeln in på kyrkogården. Varför inte lastbilen? Om gemene man skulle visa på samma logik som kommunen skulle kanske detta bli verklighet. Vilken tur att vi vet hur man uppför sig.

”Jag trivs bättre här, framför min Laptop”.
- 2000-talets Ferdinand

Hur som, det är egentligen inte min preliminära torgskräck som ska hamna i rampljuset idag, utan ett inslag i min gedigna utflykt. Du vet när någon går förbi och de enda du hör är de sista orden i en oavslutad mening?

Jag stod och granskade ett inköp när ett par passerade utanför entrén. De var uppskattningsvis i min ålder, kanske lite yngre. Han vänder sig om, ser på sin flickvän(?) och utbrister: är du helt jävla dum i huvudet?

Sen är de borta. Jag funderar över vad hon kan ha gjort för att bli påhoppad på det viset. Förmodligen ingenting eftersom vi säger så mycket vi inte menar. Eller?

Om det inhyser någon som helst auktoritär närvaro, ska jag påpeka att min digra skoltid och min nuvarande erfarenhet som lärarkandidat viskar om något annat. Sällan förväntas vi stå för det vi sagt även om det är det vi lär oss. Heller förväntas vi reflektera över vad det är vi egentligen säger. Ändå sägs det. Om och om igen.

Dum i huvudet, CP-barn, blatte, svenne – you name it.

Jag skriver inte detta till dem som känner hugget i bröstet varje gång glåporden når fram, utan till dem som aldrig har känt sig berörd. Frågan är om det har att göra med att du står utanför denna försvarsmekanism eller om du faktiskt befinner dig på fel sida?

Nästa gång du kallar någon du älskar eller tycker om dum i huvudet vill jag att du lyssnar på dig själv. Det är förmodligen först då det börjar göra ont.

Nu är du fri
Fri i dig själv
Ledig från livet
Långt bort från mig

Förälskelse
I sommarens sista sekund”