Med pennan som provokatör

Jag är övertygad om att varje möte kräver olikhet. Inte bara i åsikter utan också kring uppfattning om hur saker och ting faktiskt är. Om inte, skulle vi ha det mycket svårt att lära.

Det är med denna motivation jag presenterar Alexander ”Allan” Bengtsson. Ettannatsverige kan stolt meddela att vi från idag är två stycken regelbundet, hårt arbetande, oavlönade studenter. Om min styrka är mitt skrivande är Alexanders hans sätt att uttrycka sig genom bildens ädla konst.

Om Tom Hanks i ”Cast Away”, Jude Law och en stiftpenna fått ett kärleksbarn skulle det med all sannolikhet vara just Allan. Med samhällssatir och humor kommer han framåtöver att förgylla bloggen med sin konst. Med detta sagt tar jag ett kliv tillbaka och säger välkommen Alexander.

 

Med språket som reskamrat

Drömmer du om den där resan? Kanske en liten tripp genom Asien eller en månad i USA. Det spelar egentligen ingen roll hur eller var man vill resa – visst handlar det om att få uppleva någonting annat? Ettannatsverige har fått möjligheten att ta del av historien från en av dem som faktiskt tog beslutet att plugga utomlands. Kanske är det inte lika svårt att ta bestämma sig när du läst hennes text. Låt mig presentera Ettannatsveriges andra gästkrönikör:

Samtliga fotografier är tagna av Ida Bohlin.

Med tunga steg rundar jag Colline du Chateau längs Promenad des Anglais och synen som uppenbarar sig, slår mig på nytt med häpnad – ett azurblått hav. Vackra Nice breder ut sig längs kusten och slingrar sig upp mot de närliggande bergen. Jag får svårt att förstå, där jag joggar längs havet, i värmen, första veckan i november, att jag bor här. Veckorna och månaderna har gått fort, fyllda av strandbesök, utflykter …och plugg så klart. Anledningen till varför jag befinner mig här, i Nice, i Frankrike, kan lätt glömmas bort i önskan om att besöka alla sevärdheter. Samtidigt gör språket mig hela tiden påmind om att det är kärleken till just språk och i detta fall franskan som lockat mig hit.

Senare på efter-middagen är det dags för lektion, min klass, ett 20-tal svenskar i olika åldrar, samlas i den lilla lokal vi kallar klassrum, dagens lektion; ”muntlig framställning”. Dagens läxa ska redovisas men först vill vår lärare veta hur vi har haft det i helgen. Att börja en lektion utan att ha stämt av med klassen hur det är eller vad som hänt är en omöjlighet för henne. Jag inser att det inte är bara franska jag lär mig här, utan även min lärares sätt att undervisa kommer få följa med i min resväska hem.

Jag heter Caroline, är 24 år och jag är en av de lyckliga som har fått möjligheten att studera utomlands. Sedan augusti befinner jag mig i Nice, där jag läser franska, som del i min lärarutbildning. När jag skulle bestämma mig vart jag skulle förlägga mina franskastudier fanns bara ett alternativ – Frankrike. Det var med en del ihärdighet och mycket tur som jag lyckades hitta en skola som passade och sedan kom iväg och jag har inte ångrat mig en sekund. Varje dag ser jag något nytt eller möter någon speciell, om det är de gamla gubbarna på den dagliga frukt- och grönsaksmarknaden eller en och annan fransk student så ger det mig vad jag vill ha, en inblick i det franska språket och dess kultur. Vart jag ska spendera nästa termin är inte svårt att räkna ut.

Vem hjälper dem som hjälpen inte vill ha?

Ett täcke av tjock dimma ligger tätt över hustaken här i Halmstad. Vi ser en bit bort, mot horisonten. Sen inget mer.

Daniels krönika fick signaturen ”Mine” att reagera. Mine ser saken ur ett helt annat perspektiv och även om det gör ont att erkänna det, så har Mine förmodligen rätt. För när hjälpen finns tas den inte alltid emot. Byråkratiska Sverige har en instans för allt, men inte för de som inte lyckas anpassa sig.

Skola, jobb, normer, förväntningar, uppfostran, intressen, arv, drömmar, miljö, föräldrar, alkohol, droger, egna barn, banker, hyra och ängslan.

De inhyses alla i våra huvuden. De som inte orkar med är sjuka eller tillhör ”de andra”. Du vet, dem som vi nämner i förbigående när vinterns första iskalla vind river upp värmen och får oss att huttra.

Även om ”Mine” har rätt vägrar jag tro att ansvaret stannar och upphör här. Har staten blivit för stor för individen?

Jag ger nästan aldrig bort pengar. Senast sponsrade jag en man så han kunde köpa sig en ”Mc Chicken, eller vad den nu heter”. Det kändes bra. Uppenbarligen inte tillräckligt bra – jag kom ju precis på det. Visst minns jag, det känns skönt men jag skulle aldrig kunna döma ut honom.

Ingen vill bo på gatan. Ingen vill hamna utanför. Varför tar man inte hjälpen som finns att få?

Det blir kanske enklast så?

Ettannatsverige har fått sin gästkrönikör som i ett första steg mot ett bredare innehåll här på bloggen.

Det är inte bara roligt att se hur initiativet sprider sig, utan också vad Daniel väljer att uppmärksamma.

Kära läsare – håll till godo!

Daniel Andrén

Jag är en 25-årig ung man, eller kille. Vissa kanske ser mig som en pojke. Jag spelar gitarr och sjunger i ett band som heter Daniel & Kalle. Min favoritkrönikör/kolumnist är Ronnie Sandahl. Alex Schulman gillar jag också. Anser att Thåström är det bästa som hänt Sverige, kanske världen. Någonsin.

__________________________________________________________________________

Klockan åtta på morgonen (08:00 alltså) brukar jag ge mig. Destination: jobbet. Oftare på sommaren än på hösten, vintern, våren.

På sommaren är det en mer angenäm promenad på trivsamma sju minuter. Då vet jag att de människorna som jag möter, inte har frusit allt för mycket under natten. Man har ju själv spenderat hela sommarnätter under bar himmel. Underbar himmel, blå.

Värmen kanske till och med tränger sig på, våldför sig på den ljusblå skjortan. I värsta fall är man nästan lite svettig när man kommer fram och stoppar in nyckeln i låset till dörren som leder till kontoret.

Senare, klockan halv nio går jag och handlar frukost. På hemköp ser jag de där människorna som både du och jag känner igen. Jag vet att de finns, jag ser dem dagligen. Jag vet att de har det nog ganska hyfsat på sommaren ändå.

Värre är det nu när vinterkylan är på väg att sparka våra glada leenden hela vägen till Tjotahejti. Värre är det för att jag, de få dagarna jag jobbar, fortfarande ser dessa människor. Dessa ibland ensamma människor som jag befarar inte har något hem. Jag ser hur någon sitter i Åhléns trappa och huttrar. Hackar tänder efter en kall natt. I sin påse har han en, kanske två, burkar som han ska panta. Kanske försöka köpa sig något. En ny kasse, mer kan han knappast få.

   När jag går till ICA (det heter Hemköp, men ICA är inkört i mig sen barnsben) för att panta brukar jag hoppas på att jag stöter på någon av dessa män så att jag kan ge lite av vad jag har. Mina burkar. Som om det skulle hjälpa till något. Som om min karma skulle stiga.

   Jag önskar jag kunde göra mer, men jag vet inte vad. Torka ögonen med lite papper och gå vidare? Det blir kanske enklast så.

Från Kosovo till Norrland

Det är så här, kära läsare, att dagens inlägg är tänkt att bli det första i en serie av gestaltade yrkesgrupper i vår omedelbara närhet – dem som sällan får någon uppmärk-samhet. Jag pratar om dem vi tar för givet.

Jag gick ner till busstationen, bad om en intervju och fick hjälp av två kvinnliga busschaufförer. De ringde ett samtal och inom kort kom en bil körandes. Hidajet kom fram till mig och presenterade sig och sade att han gärna ställde upp på en intervju.

Hidajet kom till Sverige för omkring 20 år sedan. Idag är han busschaufför och trafikledare när det behövs. Men vägen dit har inte alltid varit lätt och allting hade inte varit möjligt om det inte vore för hjälpen han och hans familj fick när de kom hit.

Allting börjar i Kosovo. Hidajet berättar att han bland annat jobbade med textil, så kundkontakten har alltid varit en naturlig del av jobbet. Sedan tvingades han fly och lyckades tillslut ta sig upp till Norrland. Förändringen blev naturligtvis stor och Hidajet berättade lite försynt att kontakten med människor försvann till förmån för maskiner inom skogsbruket.

Familjen som tog hand om och skyddade Hidajet berättade aldrig för myndigheterna var han fanns. När hans äldsta dotter föddes var de fortfarande gömda. Sjukhuspersonalen visste, men sade inget.

Än idag har Hidajet och hans familj kontakt med familjen som en gång tog in och hjälpte dem tillbaka till livet. ”Hjälpen var livsviktig”, säger Hidajet samtidigt som mängder av resenärer passerar oss i höstsolen.

Idag jobbar Hidajet i Halmstad. När han inte jobbar tar han sig gärna tid för promenader ute i naturen. Det kanske inte är samma sak som en skogspromenad i Norrland men nog lika förfriskande.

Hidajet berättar att förväntningarna är större än vad man först kan tro när man sätter sig i förarsätet. ”Man är både förare och försäljare”, påpekar han. Resenärerna kan fråga om öppettider i stan och ibland får man höra andra roliga saker. Hidajet ler lite för sig själv och jag misstänker att han kanske minns ett speciellt tillfälle.

Jag frågar vad det är som gör en bra kund och han förklarar att det inte krävs mycket. Om man som förare bemöts med en hälsning och ett leende så räcker det mer än väl. Hidajet säger avslutningsvis att det viktiga är faktiskt hur man bemöter människorna man träffar. Allt är normalt, frågan är bara hur man väljer att hantera det.

Norrsken

In English

Bara några minuter efter mötet med Johanna och Sean stöter jag på en glad samling människor som står och ser lika förvirrade ut som jag själv, med kameror och blickarna i vädret.  Jag går fram och frågar om jag inte kan få störa i några minuter och får åter frågan ”English?”

De är alla på bra humör och ser ingen anledning till varför de inte ska ställa upp. Det visar sig med en gång att hela gänget är från Halmstad. Ibland är världen liten. Bokstavligen.

De berättar att de är utbytesstudenter från Holland, Tyskland, Belgien, Italien och Kina. De har alla samma anledning till varför de är här – de vill förbättra sin engelska och programmen de läser är bättre i Sverige.

Sverige har överraskat dem positivt. Städerna är fina och folket är trevliga. Dem berättar att de googlade Halmstad innan de reste hit i syfte att lära känna staden de skulle till. De gick en s.k. street walk och alla fick de hjärtat i halsgropen. Det ser inte alls speciellt spännande ut.
Varför inte? Kolla här.

Snart är det dags för nästa äventyr. Eftersom de flesta åker hemåt igen vid jul gäller det att passa på. Inom kort sätter de sig på tåget tillsammans med sina klasskamrater och siktet är inställt på Kiruna. De vill se norrskenet, åka skidor och bada bastu. Med andra ord – en norrländsk liten godispåse.

Innan jag tackar för mig frågar jag i vanlig ordning om de vill tillägga något. Kanske en önskan eller ett viktigt vetande.

”The music in the swedish clubs is shit!”

Jag lyckas inte fånga upp vem det är som säger det, men kan inte låta bli att instämma. Till deras skratt vill säga. Förutom krogarnas val av DJ:s är de nöjda och trivs med sin vistelse i landet där lagom är det mest eftersträvansvärda. Jag tackar för mig och kan inte låta bli att fundera över om jag inte ska lägga nästa utlandsresa på hyllan och istället bege mig norrut. Om Sveriges norrländska sken är så vackert som bilderna förtäljer, vore det allt något att bevittna.

När nationalitet och språk inte spelar någon roll

Sean och Johanna värmer varandra i novemberkylan

Malmö går i höstens tecken. Det vimlar av folk längs gatorna och högt ovanför allas huvuden arbetar stadens anställda med att få upp ljusslingor och stjärnor. Trots att vi precis har klivit in i novem-ber känns det nästan som att julen är här. Precis intill årets första, om än inte pyntade, gran möter jag Sean och Johanna. De är här några dagar på semester. När de får höra vad jag har på hjärtat stannar de och berättar.

Sean är från England och Johanna är från Tyskland. Enda sedan Johanna var i England med sin skolklass och Sean träffade henne, har de varit ett par. Om allt går som det ska flyttar Sean med sin flickvän till Tyskland och vad han ska göra – vet han inte än.

”We’ll take it from there!” utbrister Sean och rycker på axlarna. Han verkar inte alls bekymrad utan snarare tvärtom, lättad och ivrig att få komma iväg.

Johanna studerar till lärare och hennes ingångsämnen är tyska och filosofi. Snart är det dags för slutpraktik och då har hon ett halvår framför sig innan hon stolt kan kalla sig lärare.

Sean arbetar administrativt inom utbildningssektorn, så på sätt och vis kommer de inom några få år, kunna kalla varandra för kollegor.

Sean berättar att en vän till honom guidade dem runt Malmö ”by night” och att de under gårdagen besökte Lund . På frågan vad de tycker om Sverige utbrister de båda ”lovely!” Johanna förklarar hur fina städerna är och hur trevliga alla människorna är de möter.

Avslutningsvis frågar jag om det finns något speciellt dem vill att du som läsare ska få reda på, något som jag har glömt att fråga. De båda funderar en kort stund och sen skrattar Sean samtidigt som han avslöjar: ”Om det finns någon läsare som vet en billig klinik som specialiserat sig på hårtransplantationer så är det bara att höra av sig! Jag vill ha tillbaks mitt hår!”

Jag kan inte låta bli att skratta och tackar så mycket. När vintern närmar sig med stormsteg är det underbart att se hur deras kärlek varken tar hänsyn till nationalitet eller språk. Deras ryggtavlor försvinner allt längre in i den otröttliga folkmassan och jag fortsätter mitt sökande.

Cheers!

Bättre sent än aldrig

Oj! Vem är det här? Mycket lustigt tycker säkert dem som känner mig… eftersom det är jag. Som bloggar. Jag alltså.

På grund av mycket annat har bloggandet, till mitt stora förtret, blivit lidande. Men nu kommer det börja ta fart igen.

Idag har bloggen varit uppe i en månad och jag måste säga att allt har gått bättre än förväntat. Med nästan 1400 visningar och ett 20-tal intervjuade personer har ettannatsverige visat sig vara lite av en succé.

Och fler möten ska det bli! Imorgon åker jag ner till Malmö med kameran och mitt block. Jag kommer vara tillbaks på fredag eftermiddag, förhoppningsvis med en ny arsenal av unika och spännande historier för er att inspireras av.

Låt mig ta detta tillfälle och be dig, kära läsare, att hjälpa mig sprida ettannatsverige. Bloggen är inget Kissies eller Kenza, utan en mötesplats för dig och människorna i din omgivning.

Glöm inte att uppmärksammma alla de möten du är en del av varje dag!

Din vän

/C.Lindell

Med kärleken till Halmstad

Det sägs att Halmstad är en sommarstad. Att värmen och idyllen lämnar plats för bitsk vind och hårdare tider.

   Det sägs att Halmstad somnar in på hösten och sakta vaknar till liv på våren.

Dem som säger så, har fel.

Vad som lätt kan falla i glömska är alla dem som arbetar när de flesta fortfarande sover. Dem som håller rent och städar upp det vi alla andra lämnar efter oss. Dem som sopar rent, blåser bort och samlar in alla löv och lämnar spår i form av ingenting efter sig.

Om du öppnar ögonen finns det ledtrådar över hela staden. Små detaljer som påminner om att du bor i staden med tre hjärtan.
Symbolerna kanske inte alltid är varma i sig, ibland av det kallaste av stål. Men vetskapen och fascinationen över att någon har valt att ta sig tiden för stadens dekoration, får mig att känna mig lite bättre.

Staden går inte i ide. Det är vi som väljer att se ner i marken. Alltför ofta vilar ögonen på tårna istället för på människorna vi möter. Det gör inte ont att lyfta på blicken och se sig omkring. Ändå känns det så.

När man säger att Halmstad är en sommarstad missar man allt det liv som kretsar omkring oss, som vi nödvändigtvis inte alltid ser. Men det är ju klart, då krävs det ju att man lyfter på blicken.

Den här lilla krabaten sällskapade mig en eftermiddag för inte så länge sedan. När flyttfåglarna flyr tar ekorren sig samman och tar hand om vad omgivningen valt att släppa taget om.

Under en av många promenader stannade jag framför huset på bilden nedan. Jag passerar det varje dag, men aldrig har jag sett det som jag gjorde då. Genom kameralinsen kunde jag drömma mig bort och det kändes med ens som om jag var någon annanstans.

Huset knyter an, uppmärksammar dåtiden och vandrar tyst in och fastnar på min lins.

Ett stenkast därifrån finns det fortfarande chans att promenera genom täta lövverk vid en stillsam oas, bortom de asfalterade vägarna. Det gör inte heller speciellt ont.

För det är inte Halmstad som går i ide. Inte heller sommaren som gör staden till någonting bättre. Löven skiftar tillslut färg och dansar ner mot marken men inte flyger vi vår kos. Vi stannar och gör det vi alltid har gjort. Nästan.

Inställningen är en annan. Hur vi väljer att se på vår vardag. Gråa är de sinnen som väljer att åldras med löven. I år ska jag försöka annorlunda. Idag är allt som vanligt.

Vi ses imorgon.

Med solen i ögonen.

Isabelle har siktet inställt på polisyrket.

I gårdagens inlägg fick ni läsa om Evelina och hennes brinnande intresse för djur. Under samma träd på torget satt Evelinas kompis Isabelle och idag är det hennes tur att berätta lite om sig själv.

Isabelle bor också i Gislaved. Hon berättar att tennis är ett av hennes största intressen men det är tidskrävande eftersom träningen ligger två mil från hemmet. Jag frågar om det finns några förebilder eller idoler och hon svarar att hon ser upp till både Roger Federer och Robin Söderling.

Trots att Isabelle går i sjunde klass har hon redan börjat fundera på om inte polis skulle kunna vara någonting för henne. Hon berättar att hennes farfar var polis och att det kanske är lite därför hon själv vill testa på yrket. Målet är att bli kriminalpolis.

En eftermiddag i Norre katts park

”Man har ju sett på film och så”, förklarar Isabelle om sitt val.

Vidare vill Isabelle ut och resa. Men valet är inte självklart. Hon tvekar lite och funderar en stund innan hon svarar. Grekland. Så får det bli.

Det är dags för mig att dra mig tillbaka och jag tackar de båda så mycket. Med solen i ögonen går jag hem igen i syfte att se hur dagens utflykt gav resultat.

Och precis som vanligt, blev det bättre än väntat.